tisdag 20 mars 2018

JAG HAR VARIT UTOM MIG AV ORO












Vår fina fina tjej!




Hej bästa ni!





Ja ni har ju läst om vår Lissie. Jag skrev lite men många har hört av sig och frågat så vi tar det hela från början.



Jo det började för nu idag två veckor sedan. Vi hade ju varit och tränat som vanligt på måndagen och allt var fin. Kom till stallet som vanligt på eftermiddagen och tyckte hon var lite seg in från hagen (hon brukar alltid komma direkt när man ropar eller redan stå med sin kommit vid grinden och skrapa...). Allt var som vanligt i stallet och vi gjorde iordning henne för ett ridpass (brukar oftast repetera lite delar från träningen dagen efter). Väl i ridhuset var hon lite grinig, började sparka med sitt högra bak ben. Sur sto tänkte vi, eftersom hon även precis blivit brunstig med och är allmänt grinig för hon har ont i pälsen nu när de sätter sommarpälsen. Emma försökte en stund till lirka med henne men nej, tvär nej. Jag sa hoppa av och så testar vi logera henne för att se om hon rör sig onormalt eller så. Jag kunde inte se något!



Man ska lyssna på sitt djur och vi lät henne vila. Senare i veckan kom vår tränare som är B-tränare dressyr som även leder ponnylandslaget i dressyr (alltså en riktigt duktig tränare med en massa erfarenhet). Tänkte vi visar hur hon beter sig då för henne för att bli klokare. Det gick att rida fram i 30 minuter helt ok, men så fort ett krav kom eller Emma la på skänken så kom bakbenet farande. Öronen bakåt och hon försökte tom bocka av Emma (det gör hon aaaldrig). Något är ju fel. Ont i magen ringde jag till Husaby Hästklinik på måndagen och bokade in en tid. Jag misstänkte ryggen eller bäckenet. Hon har gjort något. Vad är det med vår älskling?!?



Nu igår var vi där - på kliniken. Hela dagen och jag säger idag jag är helt slut. Resan dit var en pärs. Tre timmar med en som kastat sig, skrapat, gnäggat och stressat ihjäl sig bak i släpet. Phu. Glad att vi kom dit hela. Väl där blev vi väl omhändertagna. Fick fick springa med henne, logera och göra ridprov. Det var något i bäckenet. Hon bokades in för ultraljud. Där kunde man se att det fanns en inflammation på Si-leden i bäckenet. Man väljer då bedöva ena sidan och sedan spruta kortison i båda. Bedöva gör man som en undersökningsmetod för att se om det onda släpper och det gjorde det på nästa ridprov. Men då satte det sig på andra sidan. Man väljer då att röntga ryggen och det var en stor klump i magen. Ni har säkert hört om sååå många hästar med ryggproblem. Jag stod med min drogade lus inne på röngen och höll hennes huvud i min famn medan nio bilder togs. Pussade henne i pannan och bad till gud att det skulle se bra ut. Sen kom två veterinärer (den bästa tom) och jag blev ännu mer nervös. Niclas och Emma som stod utanför kände precis likadant.  Jag hörde vad de sa lite men jag kunde inte avgöra om det var bra eller inte. Men sen vände det sig om och veterinärassistenten frågade om hon skulle ta Lissie så jag med fick kika på plåtarna. Jag svalde tre gånger och gick dit och då sa den mest erfarne att han knappt sett en så fin rygg. Phu tror ni jag drog en lättnadens suck?! Ville nästan grina:) Han sa att det var väldigt ovanligt, de brukar ha pålagringar eller vara täta men Lissie fick högsta betyg på fin. Hurra. Så problemet är inflammationen i bäckenet - i si-lederna. Nu får hon smärtstillande och inflammationsdämpande och har ett fyra veckors rehab program innan vi ska köra de 22 milen tillbaka. (Vi drogade henne på hemvägen för att kunna köra henne säkert hem och då stod fröken som ett ljus hrm).



Idag är vi glada, såklart vill vi ju att hennes onda ska gå över men det var en lättnad. Jag har den filosofin att man ska vara så lyhörd för sitt djur och verkligen känna in dom varje dag. Det är vår skyldighet som djurägare och sedan dag ett när jag köpte Lissie så har jag försökt göra allt i min makt för hennes bästa. Vi har kommit en lång bit på vägen och jag tror verkligen hon börjar känna sig trygg med oss och denna vinter sedan vi bytte stall har vi ju kommit så långt med allt. Hon följer oss som en hund och verkligen pratar med oss. Vi vill ju få behålla henne i många år framåt och hon är verkligen Emmas bästa vän. Visst det är en för svår häst vi köpt egentligen, hon är väldigt pigg och framåt och såå känslig, och hon är ju egentligen avlad för högre tävling men nu är det som det är. Jag lägger pengarna på bra tränare till Emma och vi försöker göra det bästa för henne. Kul att veterinärkliniken igår gapade av förvåning när jag sa vad vi gett för henne när vi köpte henne, de tyckte det var galet billigt för en så fin häst och att hon nog med mer träning och utbildning skulle vara värd det femdubbla:) Så som min magkänsla sagt, detta är en riktigt fin häst. Nu hoppas vi det håller hela vägen.



Nu dags att åka till foderbutiken och fylla på den kräsens matförråd (ingen gratis historia med foder till den här ha ha). Hon är så pickey med vad hon äter. Nu igår vägde hon 572 kg, men hon får gärna gå upp till över 600 och vi kämpar på. Hon har ju tagit sig fantastiskt fint men det kan bli ännu bättre:). 




Hoppas ni haft en fin start på nya veckan!




KRAM












5 kommentarer:

Anonym sa...

Vad skönt att det inte var värre och vad härligt med så fina ord från veterinärer! Kram/E

Anonym sa...

Ja, usch och fy vad orolig och ledsen man kan bli för sina älskade djur,men vad härligt att det inte var värre!
Hälsningar från Gävle

Christine sa...

Vad skönt att höra, vi har ju också varit brydda. Kram på er!

Tant Åsa sa...

Vad skönt att veterinärerna verkade veta vad det är, då känns allt bättre. ♥️

Emma sa...

Vad skönt för er att få en förklaring! Och så rätt av er att inte bara avfärda det med att hon var ett tjurigt sto.
Apropå transporten, har ni testat att låta henne få mer plats att stå på? Jag hade en ponny som galopperade i transporten när hon stod smalt, men när vi breddade åt henne stod hon still.